Warm Bodies
Warm Bodies försöker med någonting så svårt som att göra en zombie till protagonisten i en kärlekshistoria. Och ibland är det ganska träffande, med karaktären mumlar som en zombie när han egentligen vill uttrycka extravaganta känslor. Alla som varit femton och/eller förälskad känner nog igen sig i det. Men allt som allt så blir det aldrig mer än medelmåttigt. Kärlekshistorien har delar av vad jag behöver för att den ska kännas intressant, men förlorar mycket på att den hypas av andra karaktärer i filmen. Manuset är också lite för simpelt för min smak. Det är mer att jag gillar vissa idéer i filmen snarare än filmen i sig. Och så blir det ibland.
New Girl
New Girl är en av de få sit-coms jag ser som jag faktiskt ser, gillar och fortfarande tycker är rolig. Den är inte genial, som Community var när den var på, eller har magiska karaktärer, som en tredjedel av karaktärerna i Parks and Recreation. Men det är serien som oftast får mig att skratta. Och det är precis vad en komediserie ska göra. Det är en otroligt tight cast som gör det, tror jag. Berättandet är ibland lite typisk sit-com, men oftast lyckas de göra saker lite annorlunda än man förväntar sig. Men det är fint med serier som inte försöker återuppfinna hjulet. Och Zooey är alltid ett stort plus i min bok.
How I Met Your Mother
Ännu en komedi som en gång i tiden var rolig har avslutat sin säsong. How I Met Your Mother känns nu endast trött, gammal och kvinnohatande. Serien har alltid varit grabbig, men under de senaste åren har det blivit otroligt märkbart hur dålig kvinnosyn den egentligen har. Och då talar jag inte endast Barneys eskapader, där karaktärerna fortfarande ser ner på hans beteende till en viss nivå. Jag ser hellre till Ted som serien tror är en snäll kille när mycket av hans beteende säger motsatsen. Det kan iofs. vara att min tolerans för vidrig grabbighet minskar ju längre från de sena tonåren jag kommer. Men om serien faktiskt var rolig skulle jag kunnat tolerera kvinnohatet på ett annat sätt. Kvinnohat har ju trots allt en överrepresenterad plats i den mörkare humorns gator. Men här blir det aldrig kul och mörkt. Och det finns nog inget mer frustrerande än en komediserie som inte får en att skratta.
Community
Community har avslutat sin fjärde säsong. Och det borde varit dess sista. Hela säsongen hade kanske fyra till fem bra skämt under tretton avsnitt, och allting kändes endast som en vek imitation av de tre säsongerna som kom före. Dan Harmon-åren av serien kommer gå till historien som en serie som överträffade sit-com genren, och trots att de kanske inte alltid träffade rätt alltid siktade otroligt högt. Den fjärde säsongen av Community kunde vara vilken medelmåttig sit-com som helst, med karaktärer i ointressanta kärleksrelationer och en dålig insikt i nördkulturen som ofta inspirerade avsnitten. Serien är inte dålig, men det finns typ femton liknande serier där ute.
"I have to say, you are the most irriateble pain in the ass as I have ever known"
Antagonisten Tom Neville beskriver sitt hat till protagonisten Charlie i senaste avsnittet av Revolution. Jag som tittare delar detta hat. Detta vittnar, om någonting, om ett ganska katastrofalt dramaturgiskt misslyckande i serien som helhet.
