theme
After the Dark

Jag gillar huvudpremissen av After the Dark. Moraliska diskussioner och abstrakta scenarion är liksom saker jag lever för, och jag tror helt klart det går att skapa en film som dramatiserar sådant. Problemet med After the Dark är att alla karaktärer är typ dumma i huvudet. Alla studenter i workshopen tar det liksom personligt när de blir exkluderade på grund av egenskaper som de tilldelats av en lärare. Jag kan inte ens beskriva hur hjärnskadat det är. De är ju filosofistudenter!  Är de inte kapabla till något abstrakt tänkande? Hela filmen är liksom besatt av dessa banala och irriterande karaktärer, när den egentligen borde tala om moral och vad vi som samhälle värdesätter. Det hjälper självklart inte att skådespelarna generellt är asdåliga. Åh, jag hatar när skapliga premisser förstörs av inkompetens. Se inte!

The Last Days

The Last Days är en skaplig spansk postapokalyptisk film. Den är ganska rak i sitt berättande och inte allt för nattsvart, som många andra filmer i genren kan bli. Jag gillar den kollektiva agorafobin som en katalysator för samhällets kollaps, och filmen följer genren till punkt och pricka utöver just den. Men om man, som jag, uppskattar sin världsförfall i filmer är The Last Days helt klart värd en titt. Skönt ibland med filmer som inte återuppfinner hjulet, liksom.

Goodbye World

Jag gillar idén bakom Goodbye World. Att kombinera det klassiska filmtypen “kompisgäng med ett komplicerat förflutet umgås efter några år” med världens undergång är en intressant utgångspunkt. Problemet i filmen är att vänskaperna inte riktigt fungerar. De scener som ska få tittaren att tycka om karaktärerna tillsammans, eller åtminstone förstå deras synpunkter, känns tomt pretentiösa och saknar en känslomässig förankring. Filmen slösar också för mycket tid på romantiska subplots, då alla ska paras ihop och göra slut. Den postapokalyptiska delen av filmen fungerar bättre, med en perfekt avskyvärd antagonist. Synd bara att den delen inte förhöjs av att man bryr sig om någon av protagonisterna. Nej, ytterst medelmåttig film, faktiskt.

image

Hell on Wheels

Jag gillar Hell on Wheels. Det kanske inte är den bästa serien, men Anson Mount funkar bra i huvudrollen och den centrala konflikten om civilisationens kostnad gillar jag starkt. Durant är dock en karaktär som vid detta laget är fullkomligt överflödig. Han är liksom för korrupt och falsk för att någon ska stå ut med honom. Jag brukar inte ha så mycket till övers för westernfilmer och tycker att Deadwood är en av universums mest överskattade tv-serier, så det är rätt otippat att jag får ut något från Hell on Wheels. Men den placerar sig själv i kategorin just norr om guilty pleasure i min bok.

Dawn of the Planet of the Apes

Det finns helt klart saker att gilla med Dawn of the Planet of the Apes. Filmen följer sin föregångare med att ge en känslomässig tyngd till de animerade aporna, någonting andra filmer oftast är dåliga på. Jag skulle dock verkligen vilja ha en mer moralisk gråskala mellan protagonist och antagonist. Det skulle helt enkelt vara en intressantare konflikt om den var mellan de återhållsamma och de militanta, snarare än att en antagonist bara blir fullkomligt maktgalen. Genusmässigt är också filmen en travesti, och jag lyckas inte bry mig en sekund om någon av de mänskliga karaktärerna. Men jag var helt klart underhållen. Och det händer mer sällan än ofta i storfilmer.

Halt and Catch Fire

Halt and Catch Fire är en rätt bra serie. Den har ett protagonistproblem, med att Joe MacMillian är nog seriens svagaste karaktär. Men de tre andra viktiga karaktärerna överväger helt klart detta. Det jag gillade absolut bäst är att i det centrala äktenskapet ges alla sympatier till frun, snarare än maken med grandiosa planer. Känns som en skön kommentar till vår tv-värld, och dess alla Lori Grimes. Halt and Catch Fire är ingen perfekt serie, men det var någonting jag såg framemot att se varje måndag. Förhoppningsvis kommer den tillbaka för en andra säsong.