theme
Återträffen

Jag gillar Återträffen. Det finns någonting intressant med människors rationaliseringar, och hur de ändrat sin egen berättelse för att passa sin personliga narratologi. Gillar också att dessa försvarsmekanismer är en del av att undvika ansvar för sina handlingar. Då talar jag främst om de som mobbat och fryst ut i filmen, men också för Anna Odell själv. Filmen är också otippat rolig, på det där obekväma sättet som endast svensk film kan vara. Jag kan förstå att Återträffen inte är för alla, men den var helt klart för mig.

Edge of Tomorrow

Edge of Tomorrow är en riktigt bra film för att vara en sommaraction. Den är rätt enkel i sin handling, men blandar in en pragmatisk hänsynslöshet och svart humor. Tom Cruise får börja filmen där han är som allra bäst, i att spela en avskyvärd människa, och Emily Blunt är så mycket bättre än vad hon behöver vara. De sista fem minuterna av filmen är dock fullkomlig ologiska i vad som tidigare sagts om tidsresor, samt bara ruskigt dåliga i allmänhet. Men förutom detta klavertramp är det den bästa actionfilmen jag sett på ett tag. Den överträffar inte sin banala genre, men gör det bästa av den. Och mer än det kan man inte riktigt be en film att göra. 

Under the Skin

Under the Skin är definitionen av en tråkig konstfilm. Handlingen är otroligt banal, med första halvan skamligt repetitiv, och helt utan någon förklaring över varför saker händer. Visst, den mardrömslika obehagskänslan är skaplig, och förövarens resa till offer är en intressantare idé än hur den genomförs här. Filmen är bara så jäkla pretentiöst, och har knappt någon substans för att berättiga dessa pretentioner. Om det inte vore Scarlett Johanssons första nakenroll, så skulle nog denna film glömmas bort i en hög med andra småkassa filmfestivalsfilmer. Men om oförståligt skotskt mumlande låter hett, så är det bara att hugga in. Du kommer dock bli besviken på typ alla andra aspekter av filmen.

A Long Way Down

A Long Way Down har verkligen en underbar premiss. Självmordsbenägna människor som finner varandra och bildar en extrafamilj låter som någonting verkligen skräddarsytt för mig. Humanism och cynism i en hälig kombination, liksom. Och det finns scener som jag verkligen gillar. Men filmen envisas om att bry sig om konstlad mediauppmärksamhet, snarare än att faktiskt låta dessa karaktärer umgås och trivas i varandras sällskap. Missförstå mig rätt, det är en okej film, och min crush på Imogen Poots bara fortsätter. Men den kunde bara vara så mycket bättre.

Transcendence

Transcendence har fått ganska bedrövlig kritik. Och jag tycker den är rätt oberättigad. Filmen ställer några intressanta frågor om artificiell intelligens och makt, och är riktigt snygg visuellt. Visst, filmen kan inte riktigt bestämma sig vart den står, så karaktärernas hoppande mellan lojaliteter känns som en konstruktion snarare än en del av berättelsen. Och slutet lämnar också lite att önska, då det förenklar lite för mycket. Men om man är sugen på lite skaplig sci-fi med en obehagskänsla i bakgrunden borde man helt klar se.

24: Live Another Day

24 har ingenting att ge längre. För mig är det bara någonting jag tittar på för att få tyst på rösterna i mitt huvud för en liten stund. Precis allting jag trodde skulle hända, hände i den här säsongen. Dubbelagenter, superonda muslimska terrorister och krystade handlingsmoment åt alla, alltså. Och Jack och Chloe har nog historiens största plot armor. Jag vet inte riktigt mer vad det finns att säga. En gång i tiden var denna serie någonting verkligt speciellt. Synd att tio år utan förändring sabbar sådant.

Masters of Sex

Masters of Sex öppnar sin andra säsong med ett bra avsnitt. Det är intressant vilka otroliga lögner alla karaktärerna lever, och hur de rationaliserar sitt beteende för varandra. Lögner är någonting som kan vara mycket problematiskt i drama, då de oftast används som en artificiell konflikt. Här funkar de dock utmärkt, för hur karaktärerna ljuger säger alltid så mycket om dem. Och Lizzie Caplan, Michael Sheen, Allison Janney och Beau Bridges är helt sanslöst bra i sina roller. Masters of Sex är en tillräckligt bra serie för att alla borde prova pilotavsnittet, för att känna om det är ens kopp te. Så gör det, om du missat.

The Strain

Det finns potential i The Strains pilotavsnitt. Jag ser mest fram emot att få se mer av David Bradley, då hans karaktär verkar intressantast i mina ögon. Pilotavsnittet lyckas faktiskt också vara creepy, någonting få skräckserier lyckas uppehålla på tv. På den negativare aspekten kände avsnittet lite stressigt, och jag kunde helt klart leva utan klyschan om huvudkaraktären som jobbar så mycket att hans äktenskap faller sönder. Det är, som sagt, svårt att bedöma en hel serie utifrån bara ett pilotavsnitt, men jag vill helt klart se mer av The Strain.