theme
Boyhood

Boyhood är utan tvekan ett intressant projekt. Att spela in en film över tolv år, och se skådespelarna åldras framför kameran är helt klart nytt. Och jag måste säga att resultatet är någonting speciellt. Första delen av filmen är lite svagare, med en för passiv protagonist, kanske på grund av huvudrollsinnehavarens lite begränsade skådespelartalang i unga år. Filmen tar dock fart under tonårsperioden och Ellar Coltrane är en otrolig upptäckt. En film som detta fungerar inte riktigt på en normal narrativ nivå, men det behöver den kanske inte riktigt heller. Vi får som tittare mest bara följa denna splittrade lilla familj under tolv års tid. Jag tycker dock det är synd att fadern verkar få lite mer spelrum än modern, även om Particia Arquette får en underbar monolog i sin sista scen. Boyhood når i mina ögon aldrig helt upp till den eminenta nivån av Before-serien, men det är fortfarande en fin och stundtals mycket rolig film.

The Strain

Jag gillar The Strains första säsong. Eller snarare jag gillar delar av The Strains första säsong. Som vanligt i min postapokalyps finner jag de gnälliga moralisterna astrista och älskar de hänsynslösa karaktärerna. Serien är en genreshow och borde acceptera sin egen grindhouseighet. Låt Setrakian och Fet sparka röv, och skit i alla läkare som bryr sig om förglömliga bikaraktärer. Jag tror också serien skulle må bättre av ett striktare berättande. Gus hade exempelvis nånting att göra i början av säsongen och i sista avsnittet, däremellan gjorde han typ ingenting av värde. Gillar dock att min sommarupptäckt Ruta Gedmintas får jobba, för hon är awsome.

image

Masters of Sex

Masters of Sex har avslutat sin andra säsong. Och den var långt ifrån lika klockren som seriens första. Den centrala relationen fortsätter att vara otroligt intressant, och Lizzie Caplan och Michael Sheen är superba i sina roller. Problemet finns i de andra karaktärerna, som verkar mest ha storylines för att ha någonting att göra, snarare än att de faktiskt tillför någonting. Jag menar; när var det senast som Dr. Langham fyllde någon funktion för handlingen? Samtidigt så tvingade serien också skriva ut de två kanske bästa bikaraktärerna i Barton och Margaret Scully, för att skådespelarna inte längre är tillgängliga. Visst, jag gillade allting kring Dr. DePaul, och Lester och Betty hade helt skapliga år de också. Masters of Sex är fortfarande en bra serie. Men man vill ju att serier ska växa efter sin första säsong, inte stagnera.

You’re the Worst

Jag har plöjt igenom första säsongen av You’re the Worst under helgen. Och jag gillar detta starkt. Serien gör de omöjliga i att tilltala både min amoraliska sida och den hopplösa romantikern i mig. Det är en otrolig bedrift, faktiskt. Jag gillar de flesta av skådespelarna, men Kether Donohue är den som skiner starkast. Hon tar den typiska kompis-rollen till en helt ny nivå. Det enda negativa jag kan säga är att det tog några avsnitt för mig för att komma in i serien. Tror detta är en kombination av att man måste lära sig universumet, men också att författarna hittade karaktärerna bättre efter några avsnitt. Åh, grymt att ha en ny komediserie!

image

Begin Again

Begin Again är nog en av de ojämnaste filmerna jag sett. Filmen liksom hoppar mellan att vara svinbra, och att vara typ sämst i varannan scen. Mark Ruffalo och Keira Knightly gör bra prestationer och har en intressant kemi med varandra. Jag ogillade dock att filmen hela tiden lekte med att det skulle finnas någon romantisk subtext mellan dem. När det är 18 års åldersskillnad mellan skådespelarna är romantisk subtext mest creepy, kära Hollywood. Det värsta med filmen är dock relaterat till stuncastingen av Adam Levine och Cee Lo Green. Begin Again existerar i ett universum där låtar som karaktärerna tycker är bra, faktiskt är bra. Detta är en ovanlighet, då regissörer inte alltid har ett klockrent öra för musik. Undantaget till detta är då just Levine och Green. Det är som att regissören har ignorerat resten av filmens mycket speciella känsla och estetik för att få in stora namn. Att Adam Levine sedan axlar en viktig roll och fullkomligt saknar karisman för den gör inte saken bättre. Men filmen är trots detta fylld med vackert naiva och underbart tragikomiska scener. Det är fascinerande att hitta en film som är så bra men samtidigt så dålig.

image

The Giant Mechanical Man

The Giant Mechanical Man lyckas med en sak, och det är att beskriva hur avskyvärda människor kan vara. Bikaraktärerna i filmen är en perfekt kombination av självupptagna och fördömande, och jag hatar dem med en passion, precis som det är menat. Problemet är att protagonisterna är ointressanta, förutom just i opposition till detta. Och ganska snabbt blir jag sur på dem för att de låter andra trampa över dem. Resten av filmen är rätt typisk, med en krystad oigenkänning, samt okej kemi mellan Jenna Fischer och Chris Messina. En medelmåttig romantisk indie-komedi, allt som allt.

image