theme
A Long Way Down

A Long Way Down har verkligen en underbar premiss. Självmordsbenägna människor som finner varandra och bildar en extrafamilj låter som någonting verkligen skräddarsytt för mig. Humanism och cynism i en hälig kombination, liksom. Och det finns scener som jag verkligen gillar. Men filmen envisas om att bry sig om konstlad mediauppmärksamhet, snarare än att faktiskt låta dessa karaktärer umgås och trivas i varandras sällskap. Missförstå mig rätt, det är en okej film, och min crush på Imogen Poots bara fortsätter. Men den kunde bara vara så mycket bättre.

Transcendence

Transcendence har fått ganska bedrövlig kritik. Och jag tycker den är rätt oberättigad. Filmen ställer några intressanta frågor om artificiell intelligens och makt, och är riktigt snygg visuellt. Visst, filmen kan inte riktigt bestämma sig vart den står, så karaktärernas hoppande mellan lojaliteter känns som en konstruktion snarare än en del av berättelsen. Och slutet lämnar också lite att önska, då det förenklar lite för mycket. Men om man är sugen på lite skaplig sci-fi med en obehagskänsla i bakgrunden borde man helt klar se.

24: Live Another Day

24 har ingenting att ge längre. För mig är det bara någonting jag tittar på för att få tyst på rösterna i mitt huvud för en liten stund. Precis allting jag trodde skulle hända, hände i den här säsongen. Dubbelagenter, superonda muslimska terrorister och krystade handlingsmoment åt alla, alltså. Och Jack och Chloe har nog historiens största plot armor. Jag vet inte riktigt mer vad det finns att säga. En gång i tiden var denna serie någonting verkligt speciellt. Synd att tio år utan förändring sabbar sådant.

Masters of Sex

Masters of Sex öppnar sin andra säsong med ett bra avsnitt. Det är intressant vilka otroliga lögner alla karaktärerna lever, och hur de rationaliserar sitt beteende för varandra. Lögner är någonting som kan vara mycket problematiskt i drama, då de oftast används som en artificiell konflikt. Här funkar de dock utmärkt, för hur karaktärerna ljuger säger alltid så mycket om dem. Och Lizzie Caplan, Michael Sheen, Allison Janney och Beau Bridges är helt sanslöst bra i sina roller. Masters of Sex är en tillräckligt bra serie för att alla borde prova pilotavsnittet, för att känna om det är ens kopp te. Så gör det, om du missat.

The Strain

Det finns potential i The Strains pilotavsnitt. Jag ser mest fram emot att få se mer av David Bradley, då hans karaktär verkar intressantast i mina ögon. Pilotavsnittet lyckas faktiskt också vara creepy, någonting få skräckserier lyckas uppehålla på tv. På den negativare aspekten kände avsnittet lite stressigt, och jag kunde helt klart leva utan klyschan om huvudkaraktären som jobbar så mycket att hans äktenskap faller sönder. Det är, som sagt, svårt att bedöma en hel serie utifrån bara ett pilotavsnitt, men jag vill helt klart se mer av The Strain.

The Awakening

The Awakening är en okej skräckfilm. Miljöer och kostymer är nog filmens starkaste del, men jag gillar också det kollektiva trauma som första världskriget gett alla filmens karaktärer. Filmen är dock inte så läskig som den borde vara. Jag tror det har att göra med att ljudeffekterna lämnar lite att önska. Handlingen blir också lite krystad i sista akten. Men om man är sugen på en skaplig skräckfilm som inte går in på trist gore, så kan denna matcha en mjuk söndag.

Remember Sunday

Remember Sunday är en småcharmig film, egentligen. Zachary Levi och Alexis Bledel har en bra kemi, och karaktärerna känns genomarbetade för att vara i en romantisk komedi. Stora delar av filmen är dock grymt frustrerande, då konflikten till en början existerar mest för att karaktärerna är dumma i huvudet, med matchande artificiella handlingsmoment. När filmen väl kommer över dem, och faktiskt handlar om realiteten av protagonisternas liv blir den så mycket bättre, även om jag gärna ville se en djupare problematisering. Men, en okej feel good-rulle har också sin funktion, helt klart. 

image